web analytics

Hej världen*

Hugo

Vi hade precis gått och lagt oss, klockan var ett på natten. Eller aa, inte prick ett då kanske, men där runtomkring. Jag hade haft en del sammandragningar under veckorna innan och kände igen känslan men denna gång gjorde det rätt så ordentligt ont, vilket det inte gjort tidigare. Vid varje sammandragning/värk iii-ade jag av smärta och vred mig i sängen. Men ja trodde verkligen inte att det kunde vara på gång redan. Dels kändes fortfarande tanken på en förlossning helt overkligt, dels så har ju alla runtomkring sagt att man går över tiden som förstföderska. Trots nio månaders förberedelse vart vi helt klart överraskade. Värkarna kom lustigt nog regelbundet direkt från början, typ med tre minuters mellanrum men trots det sa vi att nää inte händer det väl nu heller och försökte somna.

Det gick sådär. Vid klockan tre tappade jag tålamodet rakt på tvären och tog mig upp ur sägen för att vandra runt lite och värma på min vete-värme-påse. Där, mitt på golvet, hör jag plötsligt ett knäpp. Ja stannar upp och kollar undrandes neråt, och sen så säger det bara splash! –Jeeensaaaa, vattnet har gått, ropar jag medan vattnet fortsätter att forsa. Haha mkt vatten var det :) Jensa flyger upp och på något sätt inser vi nog båda två i det ögonblicket att Lillbus bestämt sig för att det är dags att göra entré, fyra dagar innan beräknad födsel. Och vi som inte ens packat BB-väskan! Jensa började yrvaken att irra omkring som en virrig höna och samla ihop det mesta han hittade och som han trodde skulle kunna behövas. Plötsligt ser jag honom stå att äta gårdagens korvstroganof, jo för hans kompis hade minsann berättat att det är väldigt viktigt att vara mätt innan man åker in eftersom det kan bli en rätt lång och kämpig process även för pappan. – Hallå, ja håller på och föder barn här! Sluta äta och packa klart väskan så vi kommer iväg någon gång. Själv var jag helt upptagen med värkarna, kunde inte göra något annat än att gå omkring och ladda för nästa värk (som gjorde oooooooont). Varvade med att stå i duschen oxå, men inget hjälpte väl vidare mkt.

Det var lite lustigt för vid varje värk forsade det nytt vatten, rakt ut på golvet här hemma. Jensa sprang efter mig med frottéhanddukarna i högsta hugg, jo han tömde hela förrådet men det bara fortsatte att forsa. Kroppen bildar tydligen nytt fostervatten hela tiden, haha det var verkligen en kul upplevelse :)

Vid klockan sex kände jag att nä det här går inte längre, jag behöver något och det nuu. (Med något menar jag vad som helst, droger, en smäll, you name it, bara det slutar göra så ont). Så då tog vi med vårt lilla BB-pick-pack, pussade på King och styrde mot BB. Häligt att vår bil är på verkstan, men som tuuur är hade vi just lånat mammas bil den kvällen så den körde vi rally i över Skanstullsbron och in till SÖS. Tur vi har så nära :)

Väl inne var alla så lugna, de kändes som de trodde att vi kommit in för tidigt vilket många verkar göra. Men efter en liten undersökning visade det sig minsann att vi dykt upp precis i bra tid. Livmodertappen var helt utplånad och ja var 4 cm öppen, det var på gång! Sen kom ett glädjande besked, vi fick plats på Södra BB, alltså våningen över vanliga förlossningen. Det är en lite speciell avdelning, med familjerum och mysigare och mer ”hemmig” miljö. Vi hade hoppats på att få föda där, men eftersom det förväntas en babyboom just under våren här så hade de tidigare sagt att man inte skulle hoppas allt för mkt på en plats där.

I rullstol rullades vi in i världens mysigaste rum, det kändes helt rätt. Här skulle Lillbus se dagens ljus för allra första gången! Rum 203 :)

Vi kämpande på alla möjliga vis för att få fram lillprinsen. Jag satt på pilatesboll, tryckte mig mot en enorm saccosäck, vandrade med en gåstol, låg i sängen och satt på pall. Långsamt långsamt förflyttade sig Lillbus allt längre ner, det var så otroligt spännande!

Men fy f-n va det gjorde ont! Det var helt galet, det är tyvärr sant. Okej man har ju hört att det ska göra ont att föda barn, knasigt vore ju nästan annars med tanke på var den ska ut någonstans och i vilket format bebisarna kommer ut, men inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig denna smärta. Jag fick faktisk panik, jag kunde inte hantera smärtan som tog över hela min kropp! Och så spände jag mig vilket är helt fel sak att göra. Men så plötsligt lyckades jag hantera en värk! Tack Profilaxkursen! Där hade vi fått tips om hur man kan andas osv, och det var jätteskönt att fokusera på istället för smärtan. Något jag gillade skarpt var lustgasen. Jag hade tydligen på max, haha.. där inne i masken kunde jag fokusera på min andning och vara i min egna lilla värld.

Det är så lustigt, för mellan varje värk så är allt helt smärtfritt! Jag mådde hur bra som helst, jag njöt av förlossningen :) Vi hade kul och vi var så förväntansfulla :) Men samtidigt var jag rätt orolig inför nästa värk, oojejj vilken smärta, ush vill inte tänka på det. Efter varje värk började jag tydligen att skratta, haha.. det var så skönt att smärtan släppte och lustgasen fyllde kanske sin funktion och gjorde allt lite ”lustigt” oxå :)

Jag hade hoppats på att föda utan ”den stora sprutan” men alltså jag hade ONT, såå oont. Så jag tackade artigt ja till en epidural-bedövning i ryggen som faktiskt fyllde sin funktion, till en början. Men sen tyckte jag verkligen att effekten försvann och jag hade minst lika ont som tidigare. Det som hjälpte mest av allt var Jensas närvaro och höfttryckningar. Jo alla som föder borde få ha en Jensa hos sig, han var verkligen the best.

Klockan 14.35 är tiden då vi äntligen fick träffa Lillbus. Denna lilla underbara varelse som gömt sig i min mage i nio månader. Lillbus som vi längtat efter, drömt om och pratat med. Stunden var overklig. Mäktig. Han låg där på mitt bröst och jag kände inget annat än enorm lycka* Jag ville pussa på honom och försökte dra honom närmare mitt ansikte, men oj, nej där tog det stopp samtidigt som det drog till i nedre regionerna. Det visade sig att moderkakan var kvar inne i magen och att Lillbus hade typ världens kortaste navelsträng, haha.. – Men hallå, såg någon om det är en tjej eller kille? Lustigt att man kunde glömma bort det. Varken Jensa eller jag hade koll på det. Ett, två tre och så lyfte vi upp Lillbus – en pojke :) Nä nu ville jag mysa ordentligt med min prins, Jensa gick loss med saxen och snart kunde vi pussas och kramas och gosa :) Tänk att han är här, lycka*

– Bilder från förlossningen –

Efter förlossningen frågade jag vår barnmorska om varför det måste göra så fruktansvärt ont att föda barn. Hon svarade så fint och tänkvärt: Under en förlossning går man igenom alla känslor som finns, glädje, smärta, hopp, förtvivlan, lycka, ångest, förväntan, ensamhet, samhörighet, instinkt, uppgivenhet och kämparglöd. Så när man väl möter sitt barn är man helt blank i sinnet och redo att omfamna barnet på ett rent och ärligt vis. Så fint :)

Ojoj nu vart det låångt! Haha hur många har orkat läsa ända hit? :)

Hmm det vart kanske inte riktigt The uncut version, men det kändes som det vart mkt text ändå på nå vis. Vill inte skrämma er läsare, haha.. Men jag kan iaf säga att jag trodde ärligt talat inte att jag skulle lyckas få ut honom, det gick liksom bara inte. Tills han plötsligt var ute. Har lite minnesluckor från allra sista delarna av förlossningen, antar att det har sin funktion. Annars skulle det kanske inte bli några syskon till Lillbus i framtiden, haha.. 

Föregående inlägg Nästa inlägg

Tre slumpade inlägg

Inga kommentarer

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.